Blicka framåt …

Upprepade tillfällen har jag kommit på mig själv med att bli lite smått irriterad på folk som lägger för stor vikt vid att minnas meningslösa saker. Det kan vara smågrejer som ”vad en person hade på sig för kläder på ett kalas för 5 år sen” eller ”vilket datum det var som deras barn fick kräksjuka 2009″. Många talar ju faktiskt väldigt mycket om det som varit och inte om det som ska komma. Lite av irritationen beror nog på att jag själv sällan kommer ihåg något sådant. Jag minns ju inte ens hur lång min dotter var när hon föddes, eller vad hon vägde …. sånt där som alla föräldrar pratar om och som man måste komma ihåg om man vill slippa det dåliga samvetet. Har funderat på det där många gånger, varför jag har så dåligt minne?? För det måste ju bero på dåligt minne … eller?

Ett tag inbillade jag mig till och med att jag kanske faktiskt HADE fått en hjärnblödning den där gången jag trodde jag fick min första migränattack. Har tänkt på det många gånger efter att morsan råkade säga att det kunde vara symptom på en blödning i lillhjärnan! Wtf! Jag blev skitorolig! Hur som helst, tanken har faktiskt slagit mig att mitt dåliga minne kunde vara en biverkning av en eventuell hjärnblödning. Herregud …. och jag som aldrig har varit hypokondriker eller någonting i närheten av det.

Många gånger har jag som sagt drabbats av det dåliga samvetet för att inte JAG kan minnas vad så många andra verkar komma ihåg. Det är väl klart att jag MINNS saker och naturligtvis en mängd ”meningslösa saker” också. Däremot släpper jag nog fortare det som har varit och låter inte det förflutna hemsöka mig lika ofta som jag har förstått att det gör hos många andra. Ett tag, efter att jag hade släppt teorin om hjärnblödning (ok, det låter skitlöjligt nu  men det kändes som ett alternativ just då), tänkte jag att jag kanske var ovanligt egoistisk istället, som inte lät mig tänka på det förflutna utan bara ”körde på” framåt. Kanske gjorde jag det bara lätt för mig? Kanske skulle jag få någon typ av ångest längre fram om det var så att jag tryckte undan en massa känslor jag egentligen borde ha tagit itu med och bearbetat? Istället tänkte jag varenda gång det hände nåt jobbigt att ”det som hänt har hänt och det blir inte bättre av att jag ältar det.” Jag filosoferade kring detta ett bra tag och oavsett vad jag kom fram till så kunde jag ändå inte ändra mitt sätt att hantera jobbiga situationer eller låta bli att reta mig på eller tycka synd om folk som inte kan sluta minnas ”meningslösa ting”. Och dessutom konstant måste diskutera dom, som ältar gamla saker hela tiden, eller som låter sig fylla sina hjärnor med ”saker inte värt att komma ihåg”.

För inte alltför längesen sa jag åt mig själv att sluta med dom där jäkla dumheterna. Skit i vad andra minns och ATT dom minns, och tillåt dig själv att tycka att det är meningslöst att minnas registreringsnumret på din första bil, eller vad min dotter vägde när hon föddes (jag älskar min dotter lika mycket även om jag inte minns hennes födelsevikt eller längd!).

”Acceptera att du inte är den som lägger så mycket vikt och energi vid det som har varit, utan att du istället lägger fokus på morgondagen och på nästa projekt!”

Det är jättebra att man kan reflektera över sånt som varit och lära sig av sina misstag, och det måste ju vara upp till var och en att bestämma vad som är viktigt för dom att minnas.

För mig var det skönt att acceptera att jag är en ”framåttänkare”, dåligt minne eller ej, egoist eller realist, vem fan bryr sig! Jag kanske aldrig blir bra på att minnas vad folk heter men det betyder inte att jag bryr mig mindre om dom för det. Jag är den jag är, på gott och ont. Eller som min dotter sa en gång, ”du är inte som alla andra mammor, du är så …. busig och inte så lugn som dom andra mammorna”. Just då visste jag inte om jag skulle ta det som en komplimang eller bara än en gång känna mig som en ”icke normal” mamma, men ju mer jag tänker på det ju mer gillar jag det . Varför måste jag vara ”normal” och vad är ”normal” och DÄR klev vi in i ett annat område , vem vet, jag kanske avhandlar det vid ett annat tillfälle.

Shit happens every day, you just have to learn how to deal with it!